Som vanligt så har vår lilla tjuv varit i farten även detta år, här kommer Didriks Topp 10! Nu har mellandagscupen gått av stapeln och jag vill börja med att tacka alla som kom och gjorde vår dag precis så bra som den blev. Och sen såklart Fam Tangfelt/ Wennersten vilket team vi alla är tillsammans.
I skrivande stund sitter jag med datorn i knät framför brasan och försöker tina upp. Vi har haft en rolig dag men en nervpirrande final=) Tunnelracet var också väldigt roligt=) Jag tänker att jag lägger upp bilder som får representera våran dag. Och såklart STORT TACK TILL VÅRA FANTASTSIAK SPONSORER SOM GJORDE DET MÖJLIGT ATT HA SÅ BRA OCH FINA PRISER.=) Nu blir det inte så mycket mer gjort i Freluga denna söndag. I torsdags skulle jag och Jocke äntligen åka hem till Falkenberg, som jag har längtat. Det var extremt lite patienter just den dagen så jag flexade ut redan vid 10. Dock visade det sig inte vara helt smärtfritt eftersom vi inte ens hann till Gävle innan vi satt i bilkö. När jag satt där i bilkön lite lätt irriterad ringde telefonen, det var banken som undrade vart jag befann mig efterson det gjordes konstiga uttag ifrån mitt konto i INDONESIEN?!?. Mitt kort hade blivit skimmat och värst utav allt är att dom kom åt 5300 kr. Kortet spärrades och jag fick leva på jocke hela helgen, inget mig emot egentligen=).
När vi väl kom fram möttes vi av världens sötaste lillgrabb, nämligen Tim Wennersten som också nu är vår gudson. Det betyder ju också såklart att jag blivit faster, en mycket stolt sådan. Helgen bestod av massor med bebismys och familjehäng, det var så underbart att träffa familjen igen och vara hemma i Falkenberg. JA, jag hade ångest i söndags när vi var tvungna att åka tillbaka. I helgen hann vi också med en snabbfika i Halmstad hos Simon och Sofie<3, gå långpromenad på stranden, vara med på Varbergs skojtävling till förmån för Musikhjälpen, där lyckades Didrik komma 3:a på hundrejset. Vi har hunnit med tacosmys och ja helgen var helt enkelt helt underbar. Tur att mamma kommer hit på lördag och stannar till efter nyår, samt och Tobbe, Rebecka och lilla Tim kommer på juldagen. Förra helgen var vi och tävlade, både jag och Jocke visste att våra hundar inte alls är i kondition för att prestera på max. Dom ligger inte direkt i någon konditionsträning och har mer eller mindre gått in i vila. Men så har vi Decibel som är lite mer i tävlingsform och såklart att Jocke ville tävla med henne. Det är ju alltid såå kul att tävla med sin "nya" hund. Så jag och Liam följde egentligen med för att vi inte hade så mycket annat för oss. Jag hade som mål i helgen att träna kontaktfält. LYLLOS mig att Mija hade valt att ha balansen två gånger i lördagens agilityklass. Liam började med att tjuvstarta i denna klass och ( eftersom jag redan bestämt att träna kontaktfält) tog jag upp klickern ur fickan. Första kontaktfältet gjorde han noga, stannade lite för tidigt, men var nere och duttade och stod kvar till jag gav släppkomando. Jag klickade och berömde. Vad är det då som får honom att tro att nästa gång i banan som vi tar balansen ( jag sprang på lite mer) är det okej att skita i både nosdutt och släppkomando?! Det var skönt att jag kunde korrigera honom, men jag blir samtidigt frustrerad på att han gör så. I söndagens agilityklass var balansen som nummer två. Jag bestämde mig för att låta Liam lyckas, inte pressa han och låta det ta tid, det var ingen direkt "snabb" balans men han gjorde den bra, och jag är nöjd! Jag kan också ibland bli helt galen på Liams tunnelsug, VIPS säger det så sitter han i en tunnel om jag är lite efter, samtidigt så kan det där tunnelsuget vara riktigt bra om man ligger efter. Har klippt ihop en liten snutt om att det var både fördel och nackdel i helgen. I första klippet ligger jag ett steg efter och då suger Liam direkt in i fel tunnel. I andra klippet virrar jag till det, glömmer bort mitt byte och kommer på fel sida hinder, då kan man säga att det är Liam ALLA GÅNGER som räddar loppet med just sitt tunnelsug. Så vad säger ni? Tunnelsug, bra eller dåligt? En utav årets höjdpunkter är denna helgen, nämligen tävlingen i Vårgårda. När anmälan gick ut kändes det självklart för mig att inte åka. Jocke jobbar, jag har tävlat många stora tävlingar i år, och haft tredubbel så lång resväg än vad jag är van vid. Men nu när man sitter här hemma i tv soffan, kollar på vinterstudion, dricker en stor kopp te, lite frusen efter en kylig pormenad så kan man ändå inte låta bli att bli lite avundsjuk på alla dom är där och tävlar. Samtidigt som jag vet att det var rätt beslut, jag och hundarna behöver återhämta oss och göra vardagliga saker. Jag känner mig också nöjd med vad vi har presterad detta året. Både jag och Jocke. En stor del i den framgången är helt klart samarbetet med våra fantastiska sponsorer Royal Canin. Tack för att ni är så delaktiga i vårt tävlande. Och framförallt för att ni engagerar i er att hitta det absolut bästa för varje hund av flocken och ger tips på hur man hjälper hunden till återhämtning på bästa sätt. Det är också väldigt lärorikt för oss att vara med och arbeta ute i Royals monter, man lär sig nya saker hela tiden. Ett gott samarbete bygger helt klart på Kunskap och Respekt och vi är så stolta att ha äran att samarbeta med Royal Canin.
ViltspårCHAMPION och Guld i lag på SheltieVM
Det har hänt väldigt väldigt mycket sedan sist. Liam har gått sitt sista öppenklass spår och därmed blivit Svenska Viltspårchampion. Tänk att vi gjort det tillsammans jag och Liam. Tränat något som är ganska nytt för oss, tagit oss ut och tävlat och även lyckats så bra att vi faktiskt lyckats med en ny Titel.=) Att Liam är en naturbegåvning i spåret har jag alltid sagt, däremot har jag varit lite slarvig på att utnyttja det. Men i våras bestämde jag mig för att satsa lite mer på det. Det är ett gäng här uppe som tränar och som anordnar lite prov, så jag hakade på dom de tre första proven. Sedan tog det lite stopp, dels för att proven som gick alltid krockade med någon tävling eller förberedelse inför tävling och ju längre tiden gick ju ” fegare” blev jag. Tänk om vi skulle misslyckas på sista provet, ingenting kan bara gå sådär enkelt och klockrent. Tävlingsmänniskan i mig blev också irriterad över att alla andra hunnit få sina hundar till Champion och inte jag. För några veckorsedan tänkte jag på det och vände på det. Tänk att jag faktiskt hunnit med så mycket spår trots att jag tävlat så mycket agility, uttagningar, SM, EO, NM och VM, kanske inte så konstigt att jag inte hunnit. Och så bokade jag ett prov på tisdagen tränade ett kortare spår med en vinkel på fredagen och ett länge på söndagen. Liam gick fantastiskt, precis som vanligt. Jag tvingade med mig Malin på sista provet, nervös skickade jag in Liam och bad han leta upp spåret och VIPS, så tog han det, gick helt fantastiskt klockrent och helt plötsligt var vi i mål, med första pris, vårat ENDA HP och en ny Viltspårchampion hade skapats=) Sedan har det hänt en väldigt väldigt stooor sak till, Jag och Liam tillsammans med Eva och Visa, Ina och Kee, Irene och Lukas lyckades vinna lagguld i SheltieVM i Holland. Så fantastiskt roligt. För att ta alltifrån början så satte jag mig på nattåget ner till Lund i onsdags. Efter 11 timmars tågresa hämta Frida, Anton, Louise och Linn mig på stationen, nu började resan mot Holland på riktigt. Resan började väldigt bra, nämligen med en ordentlig feeelkörning i Danmark, hur är det ens möjligt. HAHA, något att skratta åt nu, men något man helt klart inte skrattade åt där och då. Sedan gick resan smärtfritt och vi kom fram till hotellet. Ett fint hotell som gav en ordenlig frukostkasse, det är ett stort PLUS. Trött och slitna letade vi reda på en restaurang. Väl där var det väldigt svårt att vara helt säkra på att maten till Louise var glutenfri, men efter mycket kämpande och väldigt lång tid så beställa alla utom Linn kyckling med cashewnötter ( Linn är allergisk mot nötter). Vad händer då när vi får in maten? Jo Linn får in en stor tallrik med sin mat och massa nötter. Det var ju så att vi alla bara ville börja gråta. Det skulle ta flera timmar för mig att skriva om alla roliga grejer som hände men det var helt klart en av favoriterna. Själva tävlingen var bra, men ljudnivån väldigt hög. Ja, ni kan ju tänka er själva när shelties är under samma tak. Arrangemanget kunde helt klart göras bättra men de gjorde nog så gott de kunde. Det var mestadels bra banor egentligen var det bara hoppbanan i lagklassen som jag inte gillade, det var även den som var finalbana. Den var alledes för enkel och riktigt tråkig. Men ack så viktigt att inte underskatta en sån bana. Vi pratade mycket om det i laget och hade en otrolig sammanhållning och laganda. TACK EVA, INA och IRENE för att jag fick dela denna fantastiska upplevelse med er. VI ÄR FAN BÄSTA SHELTIELAGET I HELA VÄRLDEN. Extra roligt var det såklart att Liams lopp räknades båda gångerna. De individuella loppen finns det mycket att säga om, men vi lyckades kvala till final och där gjorde Liam precis som VM finalen, nämligen hoppade balansen. Helvetes jävla hund, kände jag då. Samtidigt om man tittar på tiderna så hade vi kommit fyra och de där fjärdeplatserna är jag trött på efter att ha kommit fyra på EO och på NM, så kände jag att det faktiskt inte gjorde så mycket. Däremot vill jag såklart passa på att GRATTA VÄRLDENS BÄSTA LINN OCH ESTER.!! Vilken revansch efter erat skit slalomfelVM! Ni är bäst helt enkelt. Efter tävlingen sträckkörde vi hem och var hemma vid 3 på natten, efter några timmars sömn gick jag och Liam upp, tog bussen in till stan och passade på att hälsa på en utav mina bästa vänner! Så härligt att träffa dig Oscar även om vi var trötta och slitna. Efter en lång frukost tillsammans så var det dags för mig och Liam och sätta oss på tåget hem i de där 8 timmarna Innan bildbomben vill jag passa på att tacka alla som gjorde denna resan till vad den var=) Ända sedan vi kom hem ifrån Italien har både jag och Jocke haft ont i halsen och varit lite hängiga. Vi lyckades ta oss igenom förra veckan och helgen spenderades med lite shopping i stan, agilityträningen, och även Klubbmästerskap. Decibel var så duktig och stod faktiskt som segrare i slutet av dagen, duktiga fjässan! Det var väldigt längesedan hon och Jocke tävlade och hon / dom har blivit sååå duktiga. Harald lyckades med bedriften att slå alla i fam Tangfelt / Wennersten på tid i agilityklassen, han satte dessutom jätte fina RC, Liam var lite tjurig ett tag, men jag förklarade för honom att man ska glädjas med sina barns framgångar, vilket Liam sa att han också gör, så länge han inte blir bättre än han själv. Harald rev ett hinder i hoppklassen men hade bästa totaltid och JA jag är stolt.
I måndags så avancerades halsontet till feber så i veckan har jag varit hemma från jobbet och bara legat i soffan, titta på film, ätit glass och druckit Cola. Med ett litet undantag, den norska tiken Maja var på besök onsdags då hon kommit in i höglöp! Det märktes att Maja var rutinerad eftersom hon var här ca 5 minuter, sen blev det en bra parning med hängning på ca 20 min och sedan var det klart. Besöket tog mindre än en timme och ingen var mer tacksam än jag pga mitt nedsatta allmäntillstånd. Nu hoppas vi på en hel drös med Liam/Maja valpar. Dom har också gått ut med på nyheterna att det ska bli extremt kallt och lite snö denna vintern, jag tänker genast på Linda som skickade " JA det är kallt på vintern, håll käften eller flytta söderut" kortet till mig!! Haha! Men iallafall kände jag att det var dags att investera i en riktigt vinterjacka, jag ska fan inte frysa. Sagt och gjort, en ny Peak jacka är påväg hem till mig, nu JÄVLAR Linda, nu är jag redo.:) För övrigt är jag väldigt rastlös nu, men så fort jag tänker påsatt göra något blir jag helt slut. Har endast lite lite lite feber idag, men det känns onödigt att utmana ödet,måndag vänder på mig, häller upp ett tillägnas Cola och fortsätter att stirra på TV:n. Imorgon är jag frisk, punkt slut. Att tävla VM är något speciellt, ni som har gjort det vet vad jag pratar om. Det är adrenalin, känslor blod, svett och tårar helt enkelt. Överlag är jag nöjd med mitt VM, jag gjorde tre jävligt bra lopp och ett diskat lopp. I det diskade loppet blev jag sen i en situation, lyckades rädda den men kom då försent till nästa. Ja vad säger man? Det har varit fallande ingångar i alla lopp för Liam, vilket han suger på om jag ”skickar” in han i dom. Förra VMet bestämde jag mig för att jag skulle träna stenhårt på dessa ingångar, något jag gjort heeela året, Jocke är mitt levande bevis hur mycket jag kämpat med dom, men det är nog Liams största svaghet. Och ju mer vi tränar ju mer blir han osäker. Därför bestämde jag mig i September att om det är en sån ingång på VM göra allt för att peta in han istället, och sedan byta efter eller bakom. Så fort han kommit in i slalom är han duktig på att jobba framåt, oavsett om jag är efter. Liam har inte fått slalomfel i ett enda lopp.
På plats i Italien var även mina största supportrar, mina två bästa kompisar Evelina och Sofia samt mamma och Tobbe. Tack för allt ert stöd, för att ni alltid hejjar på oss och för era otroligt fina tröjor, så mycket kärlek till er. Så mycket mer om VM kommer jag inte skriva, mer än att tacka alla som deltagit och gjorde det till en fantastisk upplevelse. Hela truppen har känts trygga med varandra och vardera lag har känts så sammansvetsande. Såklart vill jag också gratulera till alla fina medaljer, framgång föder framgång helt enkelt. Jag och Jocke åkte redan i tisdags för att at lite extra semester. I Onsdags turistade jag Jocke och Jouni i Bologna. Jag försökte vara lite kulturell även om killarna inte var helt övertygande om detta. På måndagen åkte jag, Jocke, Evelina och Sofia till Venedig och spenderade hela dagen där. Strosade på gatorna, tittade på gamla byggnadar, åt god pasta, fikade i solen, åkte gondol, åt glass, shoppade och bara njöt av varandras sällskap. Tack för en fantastisk dag i en fantastisk stad. Nu är det bara för mig Liam och Harald att börja ladda inför nästa äventyr, nämligen sheltieVM=) Dagarna bara rusar förbi och snart är det äntligen dags för avfärd mot Italien och årets hjödpunkt, VM i Agility. Som så många tränar för att kvala till men endast ett fåtal ifrån varje land få delta. Och som så många vill vinna men det är bara en i varje storleksklass som kan göra det. Det är en häftig känsla att tänka så och en unik upplevelse att få uppleva tillsammans med Liam, min bästa vän och jag ju dubbel med tur som får uppleva det tillsammans med min sambo. Idag hade vi sista riktigt träningen inför VM och det kändes bra. Givetvis fick dom andra springa också och tanken var att filma men kameran dock, därför är det endast 15 sekunder ifrån Didriks lopp, men han skötte sig utmärkt. I torsdags var jag på Yoga direkt efter jobbet, det är en kollega som är yoga instruktör och som nu startat en yoga grupp i gymnastiksalen på sjukhuset för de ansällda. Tummen upp på det! Eftersom jag är vig som ett kylskåp så tänkte jag att jag säkert skulle må bra av att gå på det och det gjorde jag, jag mådde helt fantastiskt bra efteråt. Men när jag satt där på min yogamatta, ovig och osmidig, töjande några muskler som jag inte visste fanns i en graciös ställning så slog tanken mig " Här sitter la jag" i gymnastiksalen på Bollnäs sjukhus, 85 mil hem ifrån och med ett jobb som jag utbildat mig till. Jag är livrädd för varg och björn i skogen, tycker det är alldeles för långt hem, till tävlingar, till vänner, till en "riktig stad" ja det är långt till allt. Hur kunde det bli såhär? |
AuthorWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
December 2018
Categories |