Dagarna bara rusar förbi och snart är det äntligen dags för avfärd mot Italien och årets hjödpunkt, VM i Agility. Som så många tränar för att kvala till men endast ett fåtal ifrån varje land få delta. Och som så många vill vinna men det är bara en i varje storleksklass som kan göra det. Det är en häftig känsla att tänka så och en unik upplevelse att få uppleva tillsammans med Liam, min bästa vän och jag ju dubbel med tur som får uppleva det tillsammans med min sambo. Idag hade vi sista riktigt träningen inför VM och det kändes bra. Givetvis fick dom andra springa också och tanken var att filma men kameran dock, därför är det endast 15 sekunder ifrån Didriks lopp, men han skötte sig utmärkt.
I torsdags var jag på Yoga direkt efter jobbet, det är en kollega som är yoga instruktör och som nu startat en yoga grupp i gymnastiksalen på sjukhuset för de ansällda. Tummen upp på det! Eftersom jag är vig som ett kylskåp så tänkte jag att jag säkert skulle må bra av att gå på det och det gjorde jag, jag mådde helt fantastiskt bra efteråt. Men när jag satt där på min yogamatta, ovig och osmidig, töjande några muskler som jag inte visste fanns i en graciös ställning så slog tanken mig " Här sitter la jag" i gymnastiksalen på Bollnäs sjukhus, 85 mil hem ifrån och med ett jobb som jag utbildat mig till. Jag är livrädd för varg och björn i skogen, tycker det är alldeles för långt hem, till tävlingar, till vänner, till en "riktig stad" ja det är långt till allt. Hur kunde det bli såhär?
I torsdags var jag på Yoga direkt efter jobbet, det är en kollega som är yoga instruktör och som nu startat en yoga grupp i gymnastiksalen på sjukhuset för de ansällda. Tummen upp på det! Eftersom jag är vig som ett kylskåp så tänkte jag att jag säkert skulle må bra av att gå på det och det gjorde jag, jag mådde helt fantastiskt bra efteråt. Men när jag satt där på min yogamatta, ovig och osmidig, töjande några muskler som jag inte visste fanns i en graciös ställning så slog tanken mig " Här sitter la jag" i gymnastiksalen på Bollnäs sjukhus, 85 mil hem ifrån och med ett jobb som jag utbildat mig till. Jag är livrädd för varg och björn i skogen, tycker det är alldeles för långt hem, till tävlingar, till vänner, till en "riktig stad" ja det är långt till allt. Hur kunde det bli såhär?